Teodor är 3 år. 3 år har gått fort, väldigt fort. Om ytterligare 3 år, som kommer att gå minst lika fort, så skall han börja skolan. Jag är en hyfsat intelligent person - som drabbades av en enorm skoltrötthet; som inte fick motivering, som hamnade i för stora arbetsgrupper och försvann i mängden. Jag har erfarenhet av att i gymnasiet få gå delvis i en klass om 6 elever, delvis i en klass om 20. Gissa när jag lärde mig mest, när jag blev mest motiverad?
De kommunala skolorna är stora, högljudda, och det är lätt för barn att "försvinna i mängden". Och för många barn så går det jättebra ändå. Men för många blir det för mycket, all lärolusta försvinner och så också all fokus.
Jag har känt länge att jag inte vill att mina söner ska gå i den stora kommunala skolan närmast oss. Teodor är en unge som inte sitter stilla - en sån där typisk unge som skulle kunna tas för "barn med inlärningssvårigheter" fastän det hela egentligen bara handlar om myror i baken. Pedagogerna räcker inte till.
Det är svårt, för samtidigt vid 6 års ålder så har han kanske kompisar som han vill gå i skolan med, kompisar från förskolan till exempel. Men en bra utbildning känns viktigare, och nya kompisar kommer det att fås. Barn är anpassningsbara.
Resultatet av detta är att jag sitter och spanar på friskolor i Gävle.
Jag har fastnat för en. Gefle Montessori. Lärande i barnets takt, på barnets sätt. 7 elever på en lärare. Jag ska inte skriva om Montessoris alla lärosätt och riktmallar. Det kan ni googla istället. Men jag har hört om det förr, och nu när jag läser mer ingående om det så lockar det alltmer. Enda (ganska stora) nackdelen är att det just nu bara arbetar två män på skolan. Och manliga pedagoger eftersöker jag! Inte för att mina barn är pojkar - utan för att utbildningen ska bli mer varierad.
Jag ska läsa lite till... Det är vad min kväll består av. Filmjölk, banan, te och skolletande. Är jag vuxen eller vad? ;)