Idag kommer pappa N. Igår somnade jag gott, trygg av förvissningen att idag kommer han. Jag vet inte vad det är, har faktiskt ingen som helst aning, som gör att jag känner mig så trygg när han är nära. Allt känns så lätt; nätterna känns inte lika jobbiga, dagarna känns inte lika långa och livet känns inte lika grått. Jag ska inte gå närmare in på hur det är mellan oss eller något sånt, det får stanna i det privata. Men jag tror och tycker att alla måste ha någon. Någon att dela sitt liv med. Om det är romantiskt eller vänskapligt eller bägge delarna kvittar väl lika, men livet känns så menlöst när man inte kan dela det med någon. Visst delar jag mitt liv med mina barn. Men ännu är de för små för att kunna hålla meningsfulla djupa samtal med. Och motord, samspel och bollning behöver alla. Hur ska man annars kunna utveckla sig själv och sina idéer?
Jag tycker inte att livet själv som småbarnsmamma i sig är särskilt jobbigt eller ansträngande. Jag har anpassat mig till livet som stakats ut för mig och accepterat tillvaron. Jag älskar mina barn och får ut mycket utav dem. Lär mig mycket om mig själv varje dag och försöker bli en bättre mamma ständigt, försöker lära mig utav mig själv och hitta mina gränser och försöka töja dem eller hålla dem striktare.
Men jag saknar att ha någon bredvid mig i soffan om kvällen, att få prata av mig eller bara sitta tyst och titta på tv och njuta av vetskapen att jag inte är ensam.

Men nog om sentimentalt svammel, jag ska skriva en barnbok! Inte att publicera, utan att tävla med. Vad tror ni om det va! Det blir en utmaning till mig själv, och det ska bli spännande - och om inte annat en erfarenhet. Jag måste hitta sätt att hålla mig kreativ, annars går jag under av tristess.