Jag orkar inte ens lyfta upp kameran ifrån bänken, så trött är jag. De senaste två kvällarna har jag däckat redan vid åtta. Jag tror det är svårt att föreställa sig hur det känns att vakna minst en gång i timmen hela nätterna i 3 månader om man inte varit i situationen själv. Jag är helt slut. Totalt kaputt. Inget tålamod, ingen glädje, ingen ork. Vill bara gömma mig under en sten, stänga till ordentligt, och sedan vråldäcka utan dess like och inte vakna på MINST tjugoen timmar.
Ingenting kreativt eller vettigt kommer således ur mig, så ni som läser får allt hålla till godo med trist babbeltext om pottor och sömnklagor.
Och apropå pottor så har unge herren både pissat och skitit på sig x antal gånger idag. Livet är härligt! Vi lyckades ta oss fram och tillbaka till stan i alla fall utan missöden och två pottbesök lyckades vi allt pricka in i dag i alla fall. Blöjan är bestämt av. Han får kissa och bajsa på sig precis hur mycket han vill, jag sätter inte på blöjan! Så är det bara. Eller jo, på nätterna åker en på. Vi kallar den nattablöjan. För att jag inte orkar gå upp och byta lakan mellan alla tusentals amningarna. Det finns gränser, även för mig.
Jag känner mig alltså rätt så bitter. Och precis som jag förutspådde så ser hemmet inte alls så värst städat ut längre. Andra världskriget stämmer bättre som beskrivning.
Mitt huvud ramlar snart av så nu stänger jag ner den här mackapären som kallas dator. Imorgon bär det av till farmor och farfar. Här kan vi ju inte sitta och ruttna bort hela helgen! Teodor kommer tjata mig blå hela morgonen om när tåget går men det får jag ta. Och spännande torde det bli, att åka tåg i 1 ½ timme utan blöja! Tur att vi sitter nära toaletten på tåget i alla fall. Men tusen ombyten får lov att packas ner. Det är så fruktansvärt glamouröst att vara småbarnsmamma!