När jag blev gravid med Teodor var jag 21 år gammal. Jag var ny på jobbet, ny i staden och ny i vuxenlivet. Ny gravid och ny ensamstående. Allt var nytt. Och därmed jäkligt läskigt. Många gånger bröt jag ihop, orkade inte mer, kände att jag inte var tillräckligt bra. Undrade hur fasiken jag skulle bli som mamma egentligen, lilla obetydliga jag utan kunskap om någonting alls.
Under Teodors första år så påverkades jag utav alla omkring mig. Jag behövde råd och hjälp med allt. Jag hade aldrig ens bytt en blöja innan han kom till världen. Jag hade knappt aldrig hållt i en nyfödd bebis och jag visste ingenting alls om barnuppfostran. Och att ta råd ifrån andra är ett måste för att kunna hitta sin egen väg i föräldraskapet tror jag. Det som är svårt är att sedan sålla ut råden ifrån varandra. Alla råd är kloka råd - men inte för alla. Vi har alla olika åsiker och synpunkter. En del kanske vi är rörande överens om - annat kanske vi tycker är allmänt skit.
Som nybliven förälder kan det vara svårt att stå på sig. Att ens veta när man ska stå på sig, att veta vad man egentligen står för.
Det blev många intryck det första året. Många "gör si, gör så". Och jag gjorde si. Och jag gjorde så. En del saker önskar jag att jag inte gjort. En del saker tackar jag ödmjukast för att jag fick insikt i att man kunde göra.
Det är så mycket man ska försöka lista ut som förälder, mycket som jag fortfarande och antagligen för all framtid, kommer att försöka lista ut; ibland med framgång och ibland med misslyckande.

Nu när jag är mamma för andra gången så vet jag mer. Jag vet inte allt, långt ifrån. Jag står fortfarande rådvill i många situationer, men jag vet åtminstone var mina åsikter grundas ifrån. Jag vet min egen ståndpunkt, jag vet hur jag vill uppfostra mina barn och jag känner mig trygg i den vetskapen utan att för den sakens skull ha listat ut hur varje steg ska ske.

Man måste våga prova för att veta om det passar. Och man måste våga ta smällen om det inte passar. Jag har bestämt mig för att inte se varje felsteg jag tagit som ett misslyckande. Jag vill se det som ett steg i rätt riktning istället: ett steg närmare mitt eget sätt att vara, och ett steg längre ifrån det sättet jag inte vill vara på.

Jag experimenterar fortfarande. Jag tar fortfarande råd. Jag kan fortfarande ringa utvalda personer i panik och undra hur jag ska göra, hur jag ska bete mig, vad jag gör fel. I nya situationer kan jag stå rådvill, men jag är idag en starkare mamma än jag var för två år sedan. Idag vet jag hur jag vill att mina barn ska växa upp, jag vet vad som är viktigt för mig och vad som är mindre viktigt.

Teodors första år är så olikt Vilgots första år. Teodors första månader bröt ner mig. Jag drogs mellan alla mina olika känslor, all rädsla och okunnighet. Jag vill inte säga att jag var en dålig förälder gentemot honom. Jag gjorde det bästa jag kunde, det bästa jag förmådde med den okunskap jag stod inför. Med Vilgot är det så annorlunda. Med Vilgot känner jag mig lugn även när jag vill slita mitt hår i frustration. För jag vet var vi är på väg. Och jag vet hur jag vill att vägen dit ska vara.

Jag är delvis förvånad över hur man kan förändras på tre år, delvis trygg i vetskapen att de flesta faktiskt förändras. Att man kan hitta sin plats, sitt sätt, sin trygghet. Att man genom att bara leva och försöka göra så gott man kan så blir man faktiskt bättre. Övning ger färdighet. På intet sätt är jag supermamman, jag har så många brister att jag inte ens tänker försöka räkna dem, men jag är bra nog. Och mina barn har en fast punkt i livet som jag så länge jag lever kommer att hålla mig god vid.

Jag har ätit chokladkaka och sitter här nu med en kaffekopp och njuter lite allmänt av att tvn är det enda som hörs. Älskade barnen sover gott, en timmes sagoläsning liggandes i sängen med en unge på varsin sida gjorde susen. Vilgot gillar verkligen att läsa saga. Han fattar ju inte ett dyft och det är inte särskilt många bebispedagogiska bilder men jag antar att rösten som läser i maklig takt gör honom lugn och avslappnad. Och Teodor, ja, han tjatar sig ju blå om att jag ska läsa saga hela tiden. Den bästa mutan just nu är sagoläsning. Då kan vad som helst läggas åt sidan. Mitt läsbehov kanske har gått i arv?