Jag är så förbannat trött på att vakna med andan i halsen och paniken av att det låter som att ett barn har satt i halsen och håller på att kvävas ihjäl. Så förbannat trött på att ligga på helspänn, på att höra ett barn gråta av vanmakt när andningen inte fungerar fullt ut. Trött på att sova sittandes med ett barn i famnen för att luftvägarna ska vidgas. Och jag kan sätta fem spänn på att om V kunde prata skulle han vara ännu tröttare på situationen än vad jag är. Det är hans tredje kruppanfall. Ungen har bara levt i mindre än 5 månader och har redan fått 3 kruppanfall. Det är inte shysst. Inte finns det mycket att göra heller. Att sätta sig mitt i natten och åka in till sjukhuset för att andas luftrörsvidgande känns inte så lockande. Väcka det stora barnet, klä på kläder, komma ihåg vad man ska ta med sig, ringa efter taxi med barnstol... Nä, inte så lockande. Och nu har det nästan gått över. Fortfarande den där väsande jobbiga andningen emellanåt och fortfarande lite hosta som förnimmer en skällhosta men inte alls lika illa som i natt.
Han bröt inte ihop totalt i alla fall, lilleplutt. Fick han tutten i munnen så blev det mesta bra. Men det resulterade i att tutten var ganska mycket i munnen. Mammamjölken kanske var skön i halsen också, vad vet jag.

Nu ska vi snart lämna storpojke på dagis och sedan ska vi kurera oss.