Nä, det blev inget. Och nyckfull som jag är så tänker jag att då går jag tillbaka till min ursprungsplan; att spara till jag får råd att köpa eget. Jag orkar inte sitta vid datorn och jaga radhus. Det finns så mycket annat jag kan lägga min tid på. Och jag överlever ju i denna lägenhet också. Den är inte fy skam. Vi får plats mer än väl, planlösningen är helt okej och jag har ju faktiskt en trappfobi och jag vet ju inte hur det skulle gå i ett radhus med trappa då... Och hur kul är det egentligen att springa upp och ner för en trappa när man har en son som vaknar ungefär hundra gånger på en kväll egentligen?
Lite ledsen är jag såklart. Jag hade sett oss bo där i min inre syn. Jag hade sett hur bra livet skulle bli. Fast det där med att livet blir bra är ju bara naivt tänkande, det vet jag ju. Förändringarna sitter djupare än ett bostadsbyte om man vill må bättre.
Jag riktar in mina tankar mer på barnvagnsbyte iställe. Och på fortsatt utrensning av lägenheten. Det är sådan skön känsla när man gör sig av med sånt som bara legat och skräpat. Jag har en hel del som ska iväg till bemannad återvinningscentral men jag behöver en bil för det så det får vänta på sig. Och så en del grejer som ska till Röda Korset.