Jag a v s k y r att packa. Speciellt när jag inte bara ha mig själv att tänka på. Det ska vara med sagoböcker, mobilladdare, kläder, blöjor, salvor, kamera and so on. Ovanpå det ska man komma ihåg att kasta soporna, hinna med tåget, inte glömma självaste ungarna hemma och kolla så att spisen är avstängd. Och kaffebryggaren. Och att det inte ligger blöt tvätt i maskinen. Och att dörren är låst. Och lamporna släckta...
Jag har i alla fall ingen disk alls i diskhon, ingen tvätt alls i tvättkorgen och jag idag dammsugit, torkat bord och skurat. Jag vill INTE komma hem till ett hem från kriget. Men det där med att packa är inte min grej. Hur många välorganiserade listor jag än gör och fina högar där allt är uppdelat per individ och noga uträknat så glömmer jag alltd NÅT. Det slår inte fel. När jag sitter där på tåget kommer "just jävlar"-känslan över mig, och jag kommer på vad som inte är nedpackat. Det är så ledsamt. För att inte tala om stressigt och plågsamt.

Vi åker inte förrän imorgon bitti. Men med min medfödda och uppväxta stressnerv så gäller det att inte ligga på latsidan med packningen. Jag kommer även, som vanligt, att stå på perrongen ca en halvtimme innan tåget går och förbannas över kylan tillsammans med två otåliga barn. Men jag tänker banne mig köpa en latte som plåster på såren!